Så vandrade vi en liten stund tills vi såg toppen av den här saken.
Så satte vi oss på den mysiga lilla gräsplätten bakom Le Tour Eiffel, spanade på brudparen som gick förbi och pratade mest om lite allt möjligt.
Och sen när de andra var tvungna att gå satt jag kvar där i gräset, pluggade franska och lyssnade på den här låten, som jag ju hade lovat en fin vän hemma i Sverige. Det kändes bra kan jag lova.
Sen när jag promenerade tillbaka till tunnelbanan för att ta mig till svenska kyrkan där jag medverkar i en teatergrupp (så himla kul!) så vandrade jag upp och tittade ut över Seine med solen i ögonen och tjugoåtta grader omkring mig (den 29 september jag kan verkligen inte släppa hur otroligt det är!!!). Då kom den där känslan till mig, den som man känner ibland. Jag ska aldrig flytta härifrån.
Bisous et Au revoir!
EN MÅNAD? känns som ett åååååååååår....... jag saknar dig och är galet avundsjuk
SvaraRaderaÅh Victoria, nu har jag läst och läst i din underbara blog och samtidigt lyssnat på musiken du länkat! Kändes som jag faktist var i Paris på gräsmattan där bredvid.
SvaraRaderaHärligt att du trivs så bra, men vi längtar efter dig!!Kram faster Eva
Hej Vicy!
SvaraRaderaHärligt att höra att du har det bra.
Gillar dock inte det där med att du inte skall flytta från Paris!!
Puss Pappa